“Teljare”, sa mästare Smimhek.

Alla tystnade. En ljushårig pojke fastnade med andetaget i bröstet och spärrade upp ögonen. Smimhek log och räckte fram handen. Försiktigt klev pojken ur den stora skaran elever, och sökte Smimheks trygghet. Han tittade nervöst på sin mästare när de lämnade de andra eleverna bakom sig.  

“Varsågod att lägga din vapenhand mot Csornajistenen”, sa Smimhek. 

Pojken tittade upp. Det varma skenet speglades i de stora ögonen och han sträckte sig för att nå den. Handen darrade. Han höll andan och kisade när han nuddade vid stenen som sken upp likt en flammande eld. Pojken drogs närmare och stenens kastade sitt vilda sken över salens väggar. 

Smimhek fick med ett lätt ryck loss honom från stenen.

“Utmärkt, Teljare”,  sa han.

De andra i den stora träningssalen applåderade och Teljare log stolt. Alldeles under stenen öppnade Smimhek en lucka. Ur hålet dunstade tjock rök som dolde något bländande vitt där inne. 

“Sträck in handen, så långt du kan, så kommer armbandet komma till dig”, sa Smimhek. 

Teljare tittade osäkert mot det starka skenet. Smimhek log mot pojken som med ett djupt andetag samlade sitt mod och förde in handen. 

“Aj”, sa han och ryckte i armen. 

De andra eleverna drog efter andan.

Teljare spärrade upp ögonen och armen skakade. Hålet fylldes av ett blått sken och Teljare drog långsamt ur armen igen. Runt hans handled slingrade sig ett repliknande armband som glittrade i samma mörka blå färg som kvällshimlen utanför. I en hastig rörelse vände han sig stolt mot sin familj och viftade med handen så att armbandet glittrade likt en regnbåge över huvudet.

“Mycket bra, Teljare, du ska vara stöld över dig själv”, sa Smimhek och la sin hand på pojkens axel.  “Gå nu bort och sätt dig hos dem.”

In i arenan kom en korthårig kvinna i mörka sjalar. Hon lutade sig roat mot väggen och mötte Smimheks blick. Han nickade bekräftande mot henne men fortsatte sedan med eleverna. 

Gång efter gång sken Csornajistenen upp och elev efter elev fick ett glittrande armband om handleden.

När samtliga elever satt hos sina familjer, stolta och upprymda ställde sig Smimhek framför Csornajistenen och blickade ut över dem. 

“Jag är så stolt över er, allihop. Idag har ni vuxit som individer och Gurbalooks arv har förts vidare till nästa generation. Låt era sinnen vila. Att vara bärare av Csillogo Karkoto innebär ett stort ansvar och kan vara påfrestande i början. Bandet stärks när ni sover, så se till att få ordentligt med sömn i natt.”

Salen fylldes av applåder, glada röster och Smimhek tog farväl av eleverna och deras familjer. När tystnaden återvänt la han en duk över Csornajistenen. 

“Det känns som att det var alldeles nyss som du fick ditt armband, Feline”, sa Smimhek och mötte den korthåriga kvinnans skarpa blick. 

“Saknar du inte världen där ute?”

Han tittade mot ingången och skymtade kvällssolens sista strålar som målade salens golv i varma färger.

“Inte nu som förr”, sa han eftertänksamt. “Jag antar att du har kommit för att tala med mig om något viktigt. Kom med här så tar vi det över en kopp teterentji.”

De gick tillsammans till en mindre korridor som ledde till ett rum med proppfulla bokhyllor längs väggarna som endast lämnade en liten yta ledig till ett skrivbord med uppslagna böcker och en stor bringare med vatten. Smimheks armband glödde och ur det växte en stol. 

“Varsågod och sitt.” 

Feline satte sig. Smimhek la ett knyte med torkade örter i kannan och ställde den på en hög järnform över en ljusstump. Armbandet glittrade åter ur det sprang en låga som fick ljuset att brinna.

“Hur är det med Jandron? Jag hörde om incidenten med randyrerna”, sa han.

“De vårdar honom dag och natt. Han ska ha fått ett bett över ryggen som krossat revbenen.”

Smimhek nickade och hällde upp den heta drycken i små koppar.

“Tack”, sa hon och satte koppen till munnen. 

Smimhek satt tyst och väntade med händerna kupade om den varma koppen. 

“Han var vår tolfte”, sa hon och tittade på Smimhek. 

Smimhek höjde ögonbrynen.

“Det är därför jag är här. Han är uträknad och vi behöver någon i hans ställe.”

“Vilka är vi?”

“Vi är osynliga, agerar i det dolda. Ingen utanför förbandet vet vilka vi är eller vad vi gör.”

“Och ni rekryterar?”

“Vi behöver en ersättare för Jandron.”

“Jag ska se vad jag kan göra. Ingen är ju riktigt som Jandron, men du kan återkomma imorgon bitti. Då tränar jag min mest avancerade grupp. Där hittar du kanske en lämplig kandidat. Delvon är duktik, även Okran och Jenvider”

Feline tittade roat på honom. 

“Jag är inte här för att vi behöver en elev. Vi behöver en mästare.”

“Vad är det ni tänker göra?” frågade Smimhek kyligt.

Hennes armband skimrade till.

“Vi har planerat i över ett år. Varenda detalj är säkrad. Och vi måste agera snabbt. Det rör sig om dagar, men vi kan inte göra det utan en tolfte. Så fort vi får klartecken från norr ger vi oss av.”

“Norr? Ni tänker störta lord Mokadji?”

Hon svarade inte, men skenet från hennes armband pulserade vagt under ärmen. 

“Jag kan inte ge dig några detaljer förrän du gått med i förbandet. Ingenting får läcka.”

“Det är galenskap”, sa Smimhek och skakade på huvudet.

“Det är värt det.”

Smimhek satte ifrån sig koppen. Feline reste sig upp. 

“Hans gränser växer dag för dag. Säkert också hans styrkor. Det är bara en tidsfråga innan han anfaller Jeraddon och skogarna i norr. Vi måste agera innan han gör det, för snart är det för sent.”

Smimhek suckade. 

“Jag hör vad du säger. En gång i tiden var det jag som yttrade orden. Men jag kan inte överge min skola. Jag kan inte riskera Gurbalooks egenskap.”

“En liten uppoffring”, sa Feline och ställde koppen på bordet. “Vi måste våga offra det lilla vi har om vi någonsin ska kunna göra oss fria från honom. Vad är Csornajistenen värd om hela riket faller?”

Smimhek suckade.

“Jag har vuxit upp med historierna du berättade, mästare. Om segern i fludji, om slaget vid bergskedjan och alla gånger din list räddat dig i sista stund. Jag trodde att det här var en given kamp för dig att ge dig in i”, sa hon besviket och tog ett steg bakåt mot dörren. 

“Jag är ledsen”, sa Smimhek. 

Utan ett ord lämnade hon rummet.
 

Eleverna bugade. Smimhek höjde handen och frambringade ett svärd. 

“Ställ er i par, en av er ska använda ert sparringssvärd, den andre får endast frambringa rök, vind och andra liknande ting att strida med. Sätt igång.”

Hastiga fotrörelser smattrade i salen och tysta stön och suckar hittade fram ur dimmorna som var så täta att det starka skenet från Csornajistenens knappt gick att urskilja. Smimhek ställde sig vid den. Han tittade på den, länge. Den hade i generationer försett Unowars invånare med egenskapen Csillogo Karkoto. Han skulle aldrig kunna överge den. Hur skulle de då kunna få sina armband? Och hur skulle Gurbalooks arv föras vidare? Men att hitta en lämpligare person till Feline skulle heller inte gå, inte med vetskapen om riskerna. Det skulle vara att skicka något till en säker död. Han suckade och insåg att det fanns ett annat sätt. En annan lösning. Om han gjorde ingenting skulle de inte kunna utföra planen, eftersom de behövde vara tolv. 

Han tittade upp på eleverna.

“Vi bryter där.”

Röken lade sig och eleverna ställade sig i sina par med blickarna på Smimhek. 

“Nå, vad lärde ni er?”

En av eleverna tog ett steg framåt.

“Ja, Andorr?”

“Att skjuta en vind rakt mot svärdet hjälpte inte alls för att stoppa det, svärdet skar bara rakt genom vinden, hur mycket kraft jag än använde.”

“Mycket bra, Andorr”, sa Smimhek. “Så vad är bättre att göra än att försöka stoppa svärdet med vind?”

En annan elev steg fram.

“Bellin?”

“Att få motståndaren ur balans genom att träffa med vinden på överkroppen eller fötterna när hon byter position.”

“Mycket bra, mycket bra. Fortsätt att dela era erfarenheter med era kamrater och återgå sedan till era par och fortsätt med övningen, men den som hade svärd ska nu istället strida med vind och rök.”

Dagarna gick. Smimhek hörde inte något från Feline och kände ett hoppfullt lugnt slå rot i bröstet, kanske skulle hon överge planen efter att han avvisat hennes inbjudan. Han vaknade tidigt på morgonen. Solen hade ännu inte gått upp och i träningssalen lockade Csornajistenen hans sinne. Han gick fram till den. Fotstegen ekade och tystnade. Han la handen mot den spräckliga och skimrande ytan. En varm puls slog genom honom och han slöt ögonen. Armbanden stramade om handleden och han tog ett lugnande andetag. Så hörde han något. Det lät som steg. Rusande.

Han slog upp ögonen och fick se en mörk skepnad skynda in i grottan. 

“Mästare Smimhek! Mästare Smimhek!” flåsade mannen som synliggjordes av skenet från stenen.

“Mindras, vad är det som står på?” frågade han.

“Det är Delvon, han är skadad.”

“Delvon? Men? Vad är det som har hänt?”

“Jag såg honom bland bergen, i sydkanten av den norra bergskedjan. Han anfölls av en hel hord av krigare och föll ner i en flod som drog honom med sig. Han var ordentligt nedkyld när jag fick honom ur vattnet. Han vägrade berätta vad som hänt. Det enda han sa var att jag skulle hämta dig och att de andra var i fara.”

Smimhek spärrade upp ögonen.