“Är han i säkerhet?” frågade Smimhek.

“Absolut.”

Smimhek pustade ut. 

“Jag hittade ett gömställe i en grotta. Han var svag och ömtålig, men han lyckades frambringa ett stenblock som jag barrikerade öppningen med.”

“Bra, bra”, sa Smimhek och stirrade tomt på Csornajistenen. 

“Mästare?” sa Mindras. 

Smimhek vände sig tvärt emot honom.

“Vad tänker du göra?” fortsatte mindras med svag röst.

“Vi måste ta oss till honom, men först…” 

Han tystnade som om han inte ville fullfölja meningen. 

“Möt mig där uppe, vid ingången”, sa han till slut. 

Mindras bytte skepnad till en stor fågel med lång kraftig svans och grova ben med stora krökta klor och flög ut ur grottan. 

Smimhek ställde sig framme vid Csornajistenen. Han suckade. Fingrarna dansade över den spräckliga ytans djupa pulser av skimrande flammor som kastade hans skugga ut över salens golv. 

Med ett kraftigt ryck fick han loss den från golvet och bar den med sig till en liten vrå i bergsväggen. Så fort han ställt sig där inne började marken under honom att skaka och med ett högljutt mullrande fördes han uppåt genom grottan.

Plattformen stannade vid en upplyst korridor och han bar med sig piedestalen till sitt kontor där han placerade den i rummets mitt. Det varma skenet fick det att se ut som om rummet stod i lågor och han frambringade en duk som han la över stenen. Det blev mörkt, men han kunde fortfarande känna den starka pulsen från stenen som ständigt lockade hans armband till den. 

Ur hans armband formades en slags flytande bergsmassa som rann ner för piedestalen och förenade den med stengolvet så att den inte skulle gå att lyfta därifrån. Så fastnade han med blicken på den lilla kistan som eleverna fått sina Csillogo Karkoto ifrån. Det skulle vara säkrast att gömma undan den. Men var? tänkte han och lirkade loss den. Den första tanken som slog honom var i grottans djupaste inre. Han skyndade tillbaka till hissanordningen och lät den föra honom långt, långt ner där kylan fått fukten att bilda isande kristaller på väggarna. 

Plattformen stannade med en duns. Mörkret var så kompakt att han inte ens såg kistan i sina händer framför sig och han klev rakt ut i tomheten. 

Stegen ekade genom den kyliga korridoren. Han tappade snabbt fattningen om hur långt han tagit sig och utan att veta exakt var han befann sig ställde han ner kistan på golvet och frambringade en urgröpt sten som han placerade över den. Så snabbt han förmådde tog han sig sedan tillbaka genom mörkret till hissanordningen som förde honom upp genom berget, förbi träningssalen, förbi kontoret, ända upp till toppen av berget där han klev ut genom ett stenvalv. 

Mindras som stått och blickat ut över staden i norr vände sig hastigt mot Smimhek som la sin hand på stenvalvet och slöt ögonen. Hela berget började skaka och med ett dundrande oljud formades valvet till en väldig stenbumling som dolde ingången till skolan.

“Men!” utbrast Mindras. “Nu kommer ingen kunna ta sig in där.”

“Nej”, suckade Smimhek. “Det som finns där inne måste hållas utom lord Mokadjis ägo, ifall jag inte skulle återvända.”

Mindras tittade förbryllat på honom men sa ingenting.

 “Hittar du Delvon?”

“Självfallet, men det är en lång flygning”, sa han och sträckte ut armarna. 

Innan Smimhek ens hunnit blinka hade Mindras bytt skepnad till jadaraanen och flaxade med sina långa breda vingar och svängde ivrigt med svansen från sida till sida. Smimhek frambringade en sele som han drog på sig samtidigt som Mindras flög upp bakom honom och grep tag i selen med sina kraftiga klor. 

De flög till nästa soluppgång innan de nådde den norra bergskedjan och landade på en avsats under en av bergstopparna. Smimheks lät selen tona bort och masserade igång blodflödet i nacken och båda axlarna. 

“Det är inte långt kvar”, sa Mindras och tittade ut över topparna som likt tandade sågblad pekade mot den mulnande himlen. 

Mindras pekade på en rytande flod som strömmade förbi alldeles nedanför dem. 

“Det var där jag hittade honom”, sa han. 

“Men varför tog du honom inte med dig till Ulkat?” Frågade Smimejk 

“Han vägrade följa med. Han behövde bara vila upp sig sen skulle han ta sig till de andra. Han var väldigt envis. Jag förstod inte vad det innebar utan hämtade bara dig, som han bett om.”

“Så fort vi hittar honom flyger du hem honom till Ulkat. Oavsett vad han säger. Det är alldeles för farligt för honom här ute.”

“Absolut”, sa Mindras. “Han ligger vid bergets fot där borta. På med selen igen,  så flyger jag ner dig”, fortsatte han och pekade på bergsfoten framför dem. 

Det landade mjukt och Mindras bytte skepnad. 

“Där är det. Ser du?” frågade han men stannade upp mitt i steget. “Delvon?” frågade han osäkert och stirrade bort mot bergsväggen. 

Kloppblocket var skjutet till sidan så att en liten glipa lämnades in till hans gömme. 

“Delvon, hör du mig? Det är jag, Mindras. Jag är här med mästare Smimhek nu.”

Han tog några snabba steg fram till den lilla öppningen men stannade tvärt.

“Delvon?” frågade han med en viskning.

Ett starkt obehag vred sig i Smimheks mage och han skyndade efter Mindras. Efter bara några få steg såg han det som fått Mindras att stanna. En sko stack ut ur öppningen. Obehaget växte. Mindras ställde sig med ryggen mot stenen och pressade. Gruset sprätte under fötterna och han flämtade tungt.

“Delvon, hör du mig. Vi är här nu”, sa han och kämpade med stenen.

Smimhek kom till hans hjälp och öppningen växte. Från solens sken synliggjordes Delvon som satt lutad mot bergsväggen med ett långt svart spjut stickande ut ur bröstkorgen. 

“Nej! Nej! Nej! Delvon!” sa Mindras och föll ihop.

Det var som om en kniv högg rakt i Smimheks rygg. Han kunde inte andas. Allt han såg var det blodiga spjutet som pressat genom klädnaden och rakt in i hjärtat. 

Mindras händer darrade precis ovanför kroppen som om han inte kunde förmå sig att röra vid honom. 

Skuldkänslorna drog åt Smimheks strupe och slog knut i magen. Han mötte Delvons ljusblå ögon som tittade rakt tillbaka på honom. De skrek av rädsla. Han försökte gå fram till honom men benen tappade styrka och vek sig. 

Smimhek gömde sitt ansikte i händerna och knep ihop ögonen för att stänga inne tårarna. Ända sedan Felines besök hade han sovit gott i tron om att han överlistat henne och tvingat hela uppdraget att avbrytas, men det var han själv som blivit överlistad. Och värre därtill var det han som hade gett henne rådet att söka upp Delvon. Skulden han bar på stramade hårdare. 

En tår rullade ner för kinden. Allting blev suddigt och sorgen rev djupa sår i bröstet. 

“Vad ska vi göra?” hörde han Mindras röst som ett avlägset eko. 

Solen gick i moln och lämnade Delvon i mörker. Isande nordvindar drog in över dem och slet tag i deras kappor. 

“Ta honom tillbaka till Ulkat”, sa Smimhek med brusten stämma.

Mindras nickade.

“Och du?” frågade han.

Smimhek vände bort blicken och tittade ut över bergen.

“Jag måste hitta de andra… Innan de är för sent.” 

Mindras tittade oroligt på honom

“Mästare, det finns mer än lord Mokadjis krigare här bland bergen…”

“Tror du att jag bara tänker vända om nu för att vi har hittat Delvon? De andra är där ute någonstans, och balanserar mellan livet och döden. De behöver mig…”

“Jag menade inte…” började Mindras men Smimhek överröstade honom.

“Det är mitt ansvar… Det är mitt ansvar att se till att de är säkra. Ge dig nu av innan randyrerna kommer. De har säkert redan fått upp vittring på Delvons kropp, så se till att flyga högt och stanna inte förrän du är bortom bergskedjan.”

Mindras nickade förstående. Tysta hjälptes de åt att lyfta ut Delvons kropp. Smimhek drog loss spjutet så försiktigt han kunde, som om Delvon bara sov och han var rädd att väcka honom. För att dölja såret frambringade han ett bandage som de lindade om bröstkorgen och när de fått det på plats frambringade Smimhek  selen som de trädde om honom. 

Mindras bytte skepnad till den stora fågeln.

“Var rädd om honom”, sa Smimhek.

Mindras skriade och grep tag i selen med sina väldiga klor. Med kraftiga vingslag lyfte de från marken

och på bara några andetag var de utom synhåll.