Vindarna drog in, kyligare och aggressivare. De slet och ryckte i Smimheks kappa, som om han släpade en vildsint randyr efter sig upp för berget. Benen bultade och andningen var tung, men han visste att han hade långt kvar och på något sätt var det som att de gav honom kraft. För vad skulle vila tjäna honom om han aldrig skulle nå Feline och de andra. 

Han blickade ut över bergen kring sig. De vassa topparna sköt upp likt en randyrs sylvassa tänder, som om han stod vid bestens öppna gap och väntade på att slukas levande. 

Utan att egentligen känna till några detaljer om Felines plan misstänkte han att de hade gett sig av norrut, så han satte av ditåt. 

Efter ytterligare en dagsmarsch nådde han en klippavsats som gav honom god utsikt över närområdet och alldeles bakom bergsfoten åt norr tyckte han sig ana en tunn strimma av rök som letade sig upp mot den dunkla skyn. Det är nog inte Feline och de andra, tänkte han. Inte om de väntade sig att förbli oupptäckta. Han tog en klunk vatten och planerade en alternativ väg norrut när det slog honom att Feline och de andra kanske trots allt var där, tillfångatagna.

Han hukade sig bakom en sten och granskade närområdet efter spejande krigare, men såg ingenting misstänkt. Med tillspetsad uppmärksamhet tog hans sig ner för klippan och bort mot rökens källa. 

Framför sig, i klyftan mellan två väldiga berg, hade han en lägerplats som utgjordes av fyra huvudtält, placerade i vardera riktning, med två stationära vakter utanför. Över hela området var dessutom massor av småtält utspridda där utrymmet tillät. 

Massor med krigare rörde sig över området. En del övade stridstekniker, andra bar tunga kistor, rustningar och vapen mellan tälten och ytterligare några satt på stenar vid tälten och studerade kartor eller slipade sina klingor. En handfull trupper, om åtta, eller tio krigare, marscherade runt lägret och det närliggande området och lämnade inte minsta yta obevakad.

Han följde en av trupperna med blicken i hopp om att kunna räkna ut deras mönster. De gick först ett varv runt lägrets yttergräns, sen tog de sig in mellan första lagret av tält och fortsatte i mindre cirklar tills de i lägrets mitt passerade något som liknade en hög med kläder. En av krigarna sparkade till det. Då Såg Smimhek vad det var. Feline! flämtade han och spände blicken. 

Hon låg på sidan och tycktes vara bakbunden med de andra frihetskämparna i en slags bygel så att de inte kunde fly. 

Vakterna fortsatte sitt varv runt lägret och han tyckte sig hitta en lucka där han skulle kunna smita mellan tälten och ta sig fram till Feline och befria dem. 

När mörkets fulla tyngd låg över bergkedjan tändes det facklor runt om lägerplatsen. Krigarna försvann efter hand in i tälten och vakterna byttes ut i omgångar. Smimhek tog sig nerför bergssidan. Vakterna passerade det stora tältet och Smimhek skyndade snabbt in bakom ett klippblock innan nästa patrull kom mot honom och han hann inte mer än att hämta andan innan deras krasande steg närmade sig. Han höll andan. Rustningarna slamrade. Stegen fortsatte i samma stadiga takt. Så vek de av innanför tältet och ljudet dämpades och ebbade ut. 

Smimhek frambringade en stor, mörkgrå mantel som han lade över axlarna och fortsatte med lätta steg fram till tältet. 

Nästa patrull kom. Efter att de passerat skulle han rusa vidare till nästa tält, en bit in i lägret. Han lyssnade efter deras steg. De nådde tältet, passerade det och fortsatte bort mot nästa. Han drog manteln tätt om sig och satte fart, men hann inte mer än några steg när han hörde någon komma. Hjärtslagen rusade. Han hade lika långt till nästa tält som tillbaka, men tvärvände och kastade sig in bakom tältet just som en ensam krigare kom med raskande steg. 

Hjärtat bultade. Täcker manteln mig? Hördes jag? Syns jag? Han pressade pannan mot marken och höll andan. Stegen saktade in. Personen klarade strupen och stannade så nära Smimhek att han hade kunnat nå fötterna. I tankarna svävade svärdet och armbandet pulserade starkt. Men så fortsatte stegen in i tältet. Smimhek drog efter andan och vred huvudet åt sidan för att kunna se.

“Order från norr, fångarna ska transporteras omedelbart”, sa den ena rösten. 

“Det var på tiden. Hur många alpaarder behöver du?”

“Sex stycken.”

“Sex stycken?” fräste rösten. “Har ni fått tag i fler fångar?”

“Nej, men vi kan inte ta risken att frakta bort dem i par.”

“Då så, låt nästa trupp förbereda fångarna. Du har mitt tillstånd att hämta med er sex alpaarder.”

Nej! Nej! Nej! tänkte Smimhek. 

Krigaren lämnade tältet just som nästa trupp av vakter kom och och fick sina nya order. 

Med en lätt bugning vände de in mot lägrets mitt och gick, rakt mot Feline.

Smimheks hjärta bankade mot revbenen. Han tittade sig hastigt omkring för att säkra att krigaren försvunnit och att nästa patrull inte närmade sig. Med hast i stegen skyndade han efter vakterna och frambringade tjock rök som dunstade ur hans armband och växte sig ännu tätare än mörkret omkring dem.

“Vad är det som försiggår!” ropade en av vakterna. 

Fler krigare kom utrusande ur tälten och vakter sprang omkring med brinnande facklor och någonstans ringde det ivrigt i en klocka. 

“Säkra fångarna!” ropade en röst som bara var några armslängder framför Smimhek.

Smimhek skingrade röken och avfyrade en pil som träffade rakt i nacken på krigaren. Tumult uppstod. Krigarna rusade runt, fäktade vilt med sina svärd. 

Smimhek satte av. Svärdet låg i hans hand. En krigare stod i hans väg och han högg. Krigaren föll ihop och Smimhek fortsatte. Fyra krigare kom från vänster. Han sköt en så kraftig vind att de föll baklänges, sedan sprätte han upp grus med foten som han fångade i en virvlande vind som cirkulerade runt dem snabbare och snabbare tills de små stenarna rev sönder deras rustningar och tillslut släckte deras liv. 

Med hast fortsatte han mot Feline. En krigare satt hukad framför fångarna och försökte låsa upp deras kedjor. Feline sparkade mot krigaren som reste sig och stampade henne över benet. Hon skrek. Smimhek satte svärdet i krigarens hals och knuffade undan honom. Så plockade han upp nyckeln och fick upp låset.

“Kan ni springa?” frågade han.

“Mästare!” flämtade hon och tittade på honom med sliten blick. 

“Kan ni springa?” upprepade han och hjälpte dem på benen en efter en.

“Nej, mästare”, svarade hon och såg alldeles eländig ut.

“Du där, hjälp henne och ni två, ni får vara våra ögon bakåt”, sa Smimhek och pekade på dem.

Skyndsamt fortsatte de i en tätt samlad klunga efter Smimhek. Tre krigare stod i deras väg och vände sig hastigt om mot dem. 

“Här är de!" ropade de och slamrande steg hördes från alla håll.

Samma ögonblick avfyrade Smimhek sin pilbåde och krigarna föll ihop med pilar genom halsarna. 

“Nu”, ropade en krigare och ett hav av pilar regnade över dem. 

Smimhek frambringade en enorm sköld men träffades trots det av en pil i vaden och han ramlade omkull. 

De stannade.

“Fortsätt, jag kommer”, ropade han och frambringade en stav att häva sig upp med. “Stanna inte!” ropade han till Feline som vänt sig om i all hast. 

Feline höjde armen och kastade ett spjut rakt mot Smimhek som träffade en krigare bakom honom. 

Smimhek drämde staven i hans huvud så att han föll ihop. Sammanbitet haltade han efter frihetskämparna, men kunde inte hålla deras tempo. 

“Mästare?” ropade Feline efter honom. 

“Jag uppehåller dem, ta er härifrån”, ropade han till henne.

Ett högljutt sprättande lät från lägret och en alpaard hoppade ut ur dimman. Han slog den åt sidan med sin stav men den kom snabbt på benen igen och bet efter honom. Han lyckades hålla den på avstånd och fler krigare omgav dem. De angrep, han fäktade med sin stav. Från lägret störtade fler alpaarder rakt mot Feline och de andra. Smimhek kunde inte stoppa dem. Krigarna omringade honom. Alpaarden gjorde ett utfall och han frambringade ett rep som virades om det väldiga gapet. Med ett kraftigt ryck fick han alpaarden på fall och han kastade sig upp på dess rygg. I ett hastigt språng rusade den vildsint iväg som för att skaka av sig Smimhek, men han pressade samman benen över ryggen och höll repet med ett järngrepp. 

Längre fram såg han alpaarderna som jagade efter Feline och frihetskämparna. De sprang rakt in i en trång passage och alpaarden som Smimhek red på tvärstannde. Han stupade rakt över den och slog i marken med en kraftig smäll. Alpaarden slungade med svansen och klöste med tassarna. Smimhek rullade rakt in i en sten och alpaardens vassa klo rev ett djupt sår rakt över ansiktet. 

Han skrek av smärta och kände blodet rinna över ansiktet. Det sved och bultade och han kunde knappt hålla ögonen öppna. 

Han vände sig mot den trånga passagen och såg alpaarderna rida ut därifrån med frihetskämparna fastbundna över ryggen. 

En krigare ställde sig över Smimhek och pressade honom till marken med sin fot på hans bröst. 

“Vi hade inte räknat med att du också skulle komma, men jag tror det finns plats till dig också”, skrattade han och lät spetsen av svärdet rispa mot hans bröstkorg.

Utan att riktigt kunna se vad han gjorde frambringade Smimhek en dolk som han satte rakt i benet på krigaren. Han vrålade och slet i dolken för att få loss den, Smimhek reste sig hastigt men han inte inte mer innan Alpaarden kastade sig över honom och hög med sina väldiga käftar. Smimhek pressade den i från sig och frambringade återigen ett kraftig rep som han virade om det väldiga gapen och i en hastig rörelse hoppade han upp på dess rygg och styrde den efter de andra alpaarderna. 

Rösterna från krigarna försvann bakom honom och han tyckte sig komma ikapp de andra. De rundade en klippa åt höger, men alpaarden som Smimhek red på fortsatte rakt fram. Han drog i repet för att rikta dess uppmärksamhet åt höger, men den envisades om att fortsätta rakt fram. Därför såg ingen av dem floden. Bredare än tio kroppslängder strömmade den genom lanskapet mellan två väldiga berg. Alpaarden hann inte stanna och de föll i vattnet. Alpaarnden tumlade runt och tog sig kämpande tillbaka till kanten igen men Smimhek som inte hade någon kraft i sitt skadade ben spolades med strömmen.

Han smällde rakt in i en sten och slog i sitt knä så kraftigt att han inte kunde sträcka ut benet, men vattnet stannade av vid de omgivande stenarna och med trötta armar hivade han sig upp på den största av dem. 

Smärtan bultade i hela kroppen. Knäet blödde, såret i ansiktet sved och han kunde inte röra sig. Men det som smärtade mest var att han aldrig mer skulle få se Feline och de andra. Det var över.