Ondskans grepp

Det enda som räknas är att bli ihågkommen, fruktad eller älskad spelar mindre roll. Kan det kanske inte till och med vara så att den som är fruktad lever längre än den som är älskad? Plötsligt såg de mig. Plötsligt var jag viktig. Plötsligt glömde de inte längre mitt namn. Sconi. 

Jag fick aldrig samma dyrkan som de andra. Som Zeus, Athena, Apollon och Dionysos. De avbildades som statyer, fick sånger skrivna om sig och teatrar som berättade om deras bedrifter. De var alltid närvarande och mäktiga, människorna har alltid känt till dem och förstått vilka de är. Men inte Sconi. Dammet och smutsens gud. Skratta ni … det gjorde jag också. Vad var det för en ynklig titel? Damm och smuts, det är sånt som bara finns där och det är alldeles obetydligt. Är det dammigt så sopa undan det, är det smutsigt, tvätta det. Det är inte svårare än så. 

Föga förvånande var jag lika obetydlig hos gudarna som hos människorna. På Olympos behövde de verkligen inte oroa sig för damm och smuts, där fanns inget som ens påminde om det jag var satt att härska över.

Och eftersom människan knappt ens visste att jag fanns, speglades det där uppe. Kanske att en och annan mormor slängde ur sig något i stil med: “Förbanne Sconi för all smuts ni asar in ungar.”

Men det var allt. För vad kan den som är gud över damm och smuts göra för att bli älskad? Se till att det aldrig blir dammigt och smutsigt såklart, men det får inte bli för rent, för då kommer de inte vara tacksamma när dammet försvinner. Och om de inte kan vara tacksamma kommer jag att tvina bort. Det är ett enda evighetsgöra, städa, städa, städa, men inte för mycket så att de skulle glömma bort mig. Ändå var det precis vad som höll på att hända. Vad gjorde jag för fel? Jag såg ingen utväg, jag trodde att jag skulle försvinna för evigt, men … jag räddades. 

Det var varmare än på länge. Torkan hade sitt grepp om staden. De andra gudarna såg bara på som vanligt, trivdes med att se människorna lida, plågas och kämpa för att ens klara dagen. 

Det stackars folket hade sparat länge för att äntligen få ta del av tillgångarna under festen. Jag hade gjort vad jag kunnat för att underlätta för dem. Hållit dammet till ett minimum i hushållen. De hade nog med bekymmer ändå, utan att behöva ägna dagarna i ända att torka av resterna från dammet som annars hade prytt varenda föremål i hemmet.

Som vanligt var det ingen som tackade mig, de märkte nog inte ens av det. 

Men det var inte bara för att de var så upptagna med annat. De bad åt de andra gudarna att ge dem lite regn, bara så att de skulle kunna klara sig genom sommarens värsta hetta. De bad om att få lyckade skördar, om att undslippa krig mellan stadsstaterna i kamp om tillgångarna. Så tid och kraft fanns. Det var bara det att ingen kände sig förpliktigad att ägna mig ett tack. 

Så märkte jag av något alldeles utanför staden. En flock kri-kri hade kollapsat vid ett igentorkat vattenhål. De ville alltid väl, de kämpade alltid på och jag ville hjälpa dem. 

Det enda jag behövde göra var att blåsa bort sanden för att de skulle komma åt vattnet där under. De hade nog inte så mycket tid kvar.

Jag samlade mina ynka krafter och blåste. Jag kunde lika gärna ha grävt för hand, så långsamt gick det, men till slut syntes vattnet och djuren fick dricka. Jag såg tacksamheten i deras ögon och jag kände mig äntligen sedd. Det var en värme i bröstet som växte till en klump i halsen, sen nådde det ögonen. Synen suddades från tårarna som jag blinkade bort.  Men så fort djuren fått dricka var jag inte längre till nytta för dem och de lämnade mig. 

Det hela hade kunnat sluta där, med att jag var hjälpsam från det dolda. Ingen visste att jag nyss räddat en hel flock med kri-kri och allt hade kunnat fortsätta som vanligt, men det var istället här allting började.