Under gudinnans blick

Nikos klappar geten på huvudet. Repet hänger löst om halsen och han ser henne i ögonen. De har så lustiga ögon. Undrar om hon vet, om hon förstår vad som ska hända.

“Nikos, kom nu, det börjar snart”, sa Nikos pappa. 

Nikos reser sig. Det är en bit att gå. De andra har redan börjat. Små flickor klädda i saffransfärgade kläder rusade ner för slänten. De skrattade och bar förväntan i sina bröst, men deras skratt smittade inte av sig. Nikos kände klumpen i magen. Samma som alltid. Han kastade en hastig blick bort mot graven där hans och syster låg begravd. Idag skulle hon ha fyllt åtta, om inte Hades tagit henne i höstas. Orättvist. Gudarna straffade folket med torka och svält, så hon dog. Många dog den hösten. Bara för att offerritualen inte kunde genomföras. Gudarna är hårda. För hårda. 

Nikos drar getterna efter sig och skyndar ikapp sin pappa. 

“Jag ser oro i dina ögon, Nikos”, säger han stillsamt. 

“Är inte du rädd?”

“Vi är bättre förberedda den här gången. Prästen sa att vi har spejare utplacerade som kommer att varna oss om han är på väg.”

Nikos försökte bemöta faderns ord med ett leende, men det blev bara en konstig grimas. 

Han försökte tänka på något annat, men ju närmare platsen de kom desto mer levande blev minnena av attacken. Helt plötsligt stod den där, besten som alla fasade över och roffade åt sig alla offergåvor. Sen försvann den lika fort igen. 

Solen tittade fram över horisonten och skänkte sitt behagliga ljus över dalen. Han kisade och ledde getterna ner för sluttningen där olivträden stod utspridda över sluttningen, deras stammar vridna av årtionden av vindar. Den smalnande stigen kläddes av torra örter, småsten, utstickande rötter och andra ojämnheter som kändes genom sandalerna. 

Stigen svängde lätt, och lunden öppnade sig där en halvcirkel av cypresser kastade sina långa gryningskuggor över platsen. En lätt vind satte dem i gungning. Skuggorna ändrade skepnad. Var det ett ansikte? Hades. Precis som om getterna också sett det stretade de emot och bräkte så att den lilla folkskaran där nere vände sig om. Nikos drog hårdare och fortsatte med bestämdhet i stegen, trots att han inget hellre ville än att återvända hem och få låta getterna leva. 

En man vid offerplatsen vinkade dem till sig. Han stod omgiven av andra djur som även de skulle offras. Men Nikos tittade inte på honom, hans blick föll på prästen, som stod framme vid altaret och gjorde sig redo. Knivens vassa egg blänkte i solljustet som silades genom cypressernas höga gestaler och dolde den slingrande bäcken som stillsamt formade sig genom den silvergröna olivlunden. 

Nikos far ledde vägen genom folkskaran. Djuren skulle bindas alldeles i närheten av altaret, så att prästen kunde offra dem. En bit bort stod de saffransklädda flickorna i en klunga. Några av dem lekte, andra stod nervösa och stirrade på djuren. 

“Jag hade känt mig tryggare om Theron var här”, hördes en viskning i folkmassan.